Annons
Annons

Senaste

Vilken sommar, vilka minnen! Eller?

Fotollslandslaget 1994

Foto: Svt

Jag minns det som om det var igår. Eller gör jag egentligen det?
Jag var 19 år då. Året var 1994. Året då internet föddes.

(Varsågoda, nu vet alla hur gammal jag är idag)

Kanske är det inte egna minnen? Kanske är det allt jag sett och hört i efterhand?

Annons

Fotbolls-VM. Sverige. Brons.

Förstår vi idag hur stort det var? Kanske förstår vi ännu mer i dag hur stort det var? I dag. När Sverige inte ens lyckas ta sig till VM. Och även om vi hade gjort det hade det inte gått så bra.

Förstår unga killar och tjejer med fotbollsintresse idag hur häftigt det var? Jag vet inte.

Tillbaka till mina minnen.

Jag minns att det var en väldigt varm sommar i Malmö. En match såg jag på en balkong hemma hos någon som typ hade släpat ut tv:n på balkongen.

Jag minns att stan fullkomligt kokade av fotbollsfeber.

Jag minns GES och deras låt ”När vi gräver guld i USA”.

Jag minns att det hördes ett vrål över hela Malmö när Sverige gjorde mål i de avslutande matcherna. Det var magiskt. Jag ryser bara jag tänker på det.

Av själva matcherna minns jag mest det jag sett på tv och jag kan inte minnas hur jag firade bronset, men det var säkert festligt.

Jag kom inte ens ihåg att MFF:s gamle tränare Rolle Nilsson var med i bronslaget… Förrän jag såg honom i dokumentären.

I kväll såg jag alltså första delen av ”Bronshjältarna – sommaren vi aldrig glömmer”

Bara inledningen fick mig att rysa i både hud och hjärta.

Det verkar vara ett härligt gäng hela högen. Fast äldre. Mycket äldre. De är väl i min ålder nånting 🙂
Kanske var deras gemenskap och positiva inställning, som Klas Ingesson pratade mycket, och känslosamt om, en del av framgången? Högst sannolikt.

Jag ska försöka att inte bli för långrandig här och jag vet att det är andra tider nu och så vidare… Men jag tror inte precis att Anders Svensson och Zlatan typ sms:ar varandra då och då för att höra hur läget är?

På samma tema har jag länge pratat om hur mycket jag tror att ”hjärtat” spelar roll i klubblag, som MFF.
Det var när Malmö slutade värva hej vilt och istället satsade på ungdomar från Malmöregionen och tog hem ”gamla” spelare som har en känsla för klubben som det började gå riktigt bra.
Titta bara på Markus Rosenberg och Guillermo Molins. De kom tillbaka till klubben i sitt hjärta och de visar verkligen upp det bästa de har när de spelar för MFF.

Nu ska jag sluta svamla.

I vilket fall som helst är det en otroligt bra dokumentär. Jag längtar redan till nästa del. För att väcka samma härliga minnen igen.

Efter att ha lyssnat på Klas Ingesson, som vet att han är döende i cancer för eller senare, ryser jag igen. Och visst finns det viktigare saker i livet än fotboll.
Men jag skulle väldigt gärna vilja uppleva en sån sommar igen.

Frågan är hur länge det dröjer till nästa gång?

P.S Jag träffade Jonas Thern och Martin Dahlin ett par gånger när jag spelade i MFF en gång på stenåldern. De var nån slags ”motiveringscoacher”. Kommer ihåg att både Dahlin och Thern trodde att jag kallades för ”Jojo” när mitt fotbollsnamn egentligen var ”Joho”. Här ser ni beviset på det…

dahlin_autograf

Från Dahlin.

Thern_autograf

Från Thern.

 

dahlin_thern

Här finns det inga smeknamn med i alla fall… Undrar varför jag ville ha deras autografer flera gånger? 🙂

 

LÄS OCKSÅ

(46)
(0)



Annons


Annons

Senaste från allas