Annons
Annons


Kan man ha känslor för en bil?

Detta är hur märkligt som helst. I höstas köpte jag en ”ny” bil. Jag köpte den på en bilfirma i Eslöv, som ligger typ fyra mil från Malmö.

De tog min gamla bil i inbyte. Inte för att jag vet vad de skulle med den till, det var en väldigt exklusiv bilfirma där de flesta bilar kostade runt miljonen och den jag köpte var typiskt en bil de fått in inbyte när någon köpte något väldigt mycket dyrare.

Men jag är lite konstig när det gäller bilar. Jag köper liksom bil på ”känsla”. Bryr mig inte så mycket om hur långt den har gått, om kamremmen är bytt och hur djupt mönsterdjupet är på däcken och sånt. Bara jag gillar bilen liksom. Och jag har haft bil sedan jag fyllde arton år. Men inte så många bilar. Eftersom jag blir så himla fäst vid dem.

Den förra bilen jag hade, den jag bytte in i höstas, hade jag i sju år. Min yngsta dotter är sju år. Vi har liksom en historia ihop jag och bilen. Och den bilen svek mig aldrig, gick som en klocka och drack knappt nån bensin alls. Men sen började den rosta… Och servon började strula… Och den var ju ändå 13 år gammal. Och jag hade inga lån på den. Så valet kändes lätt när jag köpte ”ny” bil och accepterade tio tusen i inbyte för min trotjänare. Även om det tog emot att lämna över nycklarna till bilfirman…

Någon vecka efter mitt bilköp såg jag min gamla bil på Blocket. Bilfirman begärde 30.000 kronor för den. Hallå! Jag köpte den för 45.000 kronor 2006…?

Efter ytterligare någon vecka började det ryktas om att folk hade sett ”min” bil här i området där vi bor, i Malmö. När man har haft en bil så länge som jag hade så förknippas man ju lite med den…

Men jag fäste inte så stor vikt vid det.

Förrän idag. När jag och barnen cyklade till stallet i morse (första dagen sedan i höstas det var läge för en cykeltur) så bara stod den där!
I vårt område! Min fina bil! Och jag stannade cykeln och utbrast:

– Hej vännen! Hur är det med dig? Blir du väl omhändertagen?

Och så var jag tvungen att titta in lite.

Mina döttrar tyckte detta var lite jobbigt och bara: – Tyst mamma, nån kan ju höra dig!

Haha – Jag bjuder på den.

Men jag blev verkligen rörd. Det är ju min bil. Och nu har någon annan honom… Här i vårt område…

Jag tror han längtade hem. Och nu hoppas jag att de nya ägarna tar bra hand om honom.

Och att de inte behövde betala 30.000 för honom…

bilnu

Min gamla bil, fotograferad idag i närheten av vårt hus i Malmö.

bilda

Min gamla bil på min uppfart i november innan jag sålde den.

 

Min nya fina bil!

Min nya fina bil!

 

LÄS OCKSÅ

(19)
(0)



Annons


Annons

Senaste från allas